eiik

Klockan va lite efter 8 och familjen och jag va på väg hem till Malmö igen efter att ha spenderat hela dagen hos mormor. Det va skitkallt ute och jag hade inte kläder på mig så det räckte men jag va glad att jag skulle få komma hem. Så vi satte oss i bilen och jag kände mig osocial så jag satte igång min iPod och satten den på shuffel bland Coldplay låtarna. Amesterdam kom på. Och när jag satt där i bilen och höll på att frysa ihäl för att det inte hade hunnit bli varmt än fick jag en konstig deja vu känsla. Inte en sån där läskig där man känner att exakt detta har jag kännt förr, utan en deja vu där jag bara kännde igen mig lite grann. Det tog mig bara några sekunder att komma ihåg var jag hade kännt denna känslan förr. Det va den dagen i somras, typ 2 dagar efter att Cajsa hade kommit hem från USA när vi satt nere i Sibbarp i en håla i en inte-så-mysig betongklump. Förutom att det va en insekt-invaderad betongklump hade vi det för mysigt för att vara sant. Vi va alla lite Coldplay galna just då för att Viva la Vida precis hade kommit ut. Men vi lyssnade på Amsterdam då med, och jag kunde inte texten till den när alla andra sjöng med. Jag satt bara och lyssnade. Och helt plötsligt märkte jag att jag bara satt där och log. Jag kunde inte hjälpa det. Alla vi Ördar va äntligen samlade med något av det bästa vi vet: popcorn, Coldplay och vattenpipa. Jag kunde verkligen inte hjälpa att vara så himla glad. Och just när jag märkte det kom "the punchline" i låten (nu menar jag när jag satt i den iskalla bilen på väg hem från Vitaby, inte betongklumpen i sommras)